har börjat undra varför allt kommer som ett slag på käften.
jag är liten på denna jord, mindre än alla andra.  En sån känsla!
kommit underfund med att ja inte kan tackla saker och ting när ja är själv längre,
jag är liksom ingen sån människa längre.  Vi är två nu och löser problem på så sätt!

Lever liksom inte med ansiktet utåt utan ja lever i min kropp ..  har ögonen på insidan
och känner varenda litet ont,utmattning,illamåande, huvudvärk osv ännu starkare!
Är handikappad och kräver mig in i dom hära jobbiga sakerna.
" mååår så dåligt " bläää..

Har aldrig heller känt mig så motiverad som jag gör just nu.
Känns bra!  och det kommer kännas ännu bättre när allting är överstökat.
får stå ut en vecka till typ, det ska ja fasen klara ;D
Dags att veckla ut ansiktet igen och rusa framåt (Y)