Har gett mig in på något eller påbörjat något som är helt onödig.
En bit av framtanden är borta och på något sätt så lyckades man med det och så
här kan man ju inte se ut heller, så ut med hela skiten!      det var tanken.
men kunde inte föreställa mig denna smärta,pulpan är en känslig krabat...

är helt psykad utav bli bemött utav mitt gamla tankesätt..
Någonstans i bakhuvudet bör det ju finnas? och varför i hela friden började man tänka annorlunda?
Men att vara överallt,försöka hitta lösningar på världsproblem här på denna planet eller att
vara så djup in i andras liv och vara en psykolog åt varenda liten kotte, det kanske inte är nyttigt?
Utan först och främst måste man väl ta sig själv i första hand..  men det verkar ju inte göra något större nytta!
förut var man tillfredställd utav att ha lösningar åt andra problem, men hade den dära super lösningen
och allting blev bra eller iaf bättre.. och man fick något tillbaka utav de!
Finns nog inget bättre än att vara delaktig i någonting bra eller att påverka något som blir bättre.

har man blivit självisk?   handlar ju om att ge och ta.
Just nu finns det inget att ge, känns det som..  och det har ju överbevisat sig lite också för den delen!
Tiden verkar inte räcka till...  visst det finns mycket att göra men det går alltid att skapa tid om man nu vill de,
så saker och relationer har förändrats..   och jag tror att det ligger mycket i vad man ger!
med tiden sker förändringar och en del har samma förhoppningar på att det som gavs ska fortfarande ges
och där har dom stoppat i tiden endast för att det var en bra sak.
Varför uppskattar de inte det som kommer?

---